Kriminell . org

Jag har en polare, han vill vara anonym, vi kan kalla honom Bengt. Född nån gång i andra halvan av 60-talet. Han har en hel del förtjänster, bland annat är han djurvän. Snudd på fanatisk faktiskt. Säg en djurras – Han har haft en sådan, o alla har hetat” Missan”, förutom Tudor, för den var en kanin.

En afton för en tid sedan satt vi i mitt vardagsrum – lyssnade på lite skön musik, snackade lite skit o drack ett par svala pilsner. Vi talade om lite av varje. Bengt fabulerade i vanlig ordning, Ni förstår… Bengt vill vara ”näst till jämlik”. Han har svårt med Connection, han är alkis och känner sig inte i nivå; – därför måste han fabulera?

Jag har en Nordisk varghund, en okänd art, men en formidabel kamrat på ALLA vägar. 54 kilo och om han blir ELAK dubblar han sin storlek. Han fäller ut sina huggtänder ur käkbenet, ruffar upp sin päls – raggen förändrar hans utseende till en värsting. Han skiftar ögonfärg från milt brunt, till svartaste svart, fördubblar sina tassars storlek och går in i en hukande attackställning.

Någonstans i trakten av hans mage kan man höra begynnelsen till ett morrande, när ljudet har nått upp till hans strupe väller det fram som ett vrål ur hans käft, detta kan säkert liknas vid det sista man som bytesdjur kan få höra innan man faller offer. Bengt är lite reserverad vid sina kontakter med min lilla ”voffsing”. Han är rädd – men vill inte erkänna.

I alla fall så kom vi till att snacka om kaniner och jag frågade min kamrat Bengt, om han någon gång haft en kanin?

Jorå, Bengt hade minsann haft en Belgisk dvärgvädur – det är en kanin. En vit variant med små svarta stänk på utsidan av öronen. Ögonen var blå och den var SÖT. Den hade svans.

Det dröjde inte särskilt länge innan Bengt lade märke till att kaninen inte ville sluta växa. När Tudor var fyra år vägde hon, för det var en honkanin, 45 kilo. Snacka om Belgisk dvärgkanin!!!

Bengt är uppväxt i Vårby i södra delarna av Stockholm. Där finns ett Centrum, där man kan handla. Tudor ville inte vara ensam hemma, därför följde hon med Bengt på små promenader i omgivningarna. I Vårby finns en del grönområden, såsom tillrättalagda parker och om man orkar gå 790 meter extra kan man nå en naturlig miljö. Inte många går så långt, inte heller Bengt och Tudor.

Nej, Tudor ville helst spankulera i parkerna mellan husen i förorten. Barn, särskilt flickor tycker om kaniner, därför fick Tudor bekanta sig med de små liven i omgivningarna. Barnen matade Tudor med salladsblad och gräs. Men, Tudor växte och växte. Efter ett par månader dög det inte med salladsblad. Nej, Tudor ville ha hela salladshuvuden.

Bengt såg sig ingen annan råd än att ta med sig Tudor på dagliga provianteringsrundor till ICA i Vårby Centrum, där inhandlades diverse grönfoder till den hungriga dvärgkaninen som nu vuxit sig större. Och större skulle hon bli, hon fick ett överdådigt häng på sina öron. De hängde som skinnlappar från huvudet, rakt ner. Utom när Tudor blev arg, då lade hon öronen tätt bakåt mot huvudet och visade tänderna. När Tudor var fyra år hade hennes fötter vuxit till imponerande 39 cm i längd, när Tudor stampade med sina ”fossingar” lät det som ett trumsolo av Ginger Baker – trummisen i The Cream. Marken vibrerade.

Tudors tänder – som alla vet är en kanin en växtätare – hade vuxit ut till ett par formidabla huggtänder mitt i överkäken. De var åtta cm långa och sylvassa, Tudor hade utvecklats till en ”rovkanin”. Men Bengt hade koll på sin Tudor, han körde lite dressyr och lydnad.

– Mer behövde jag inte, säger Bengt. Tudor vaktade så bra så det behövde jag inte utveckla, hon hade vaktinstinkten i sig så att säga, menar Bengt.

En dag i Vårby Centrum, när Bengt och Tudor skulle till ICA och proviantera, kom det en utländsk kille med en Pitbullterrier som inte var kopplad. Tudor var inte heller kopplad, men Bengt blev orolig när han såg att hunden tänkte attackera Tudor.

– Kan du ta o koppla din jycke, sa Bengt.

– Nää, det behövs inte, sa killen.

Just då gjorde Pittbullen en attack mot Tudor men Tudor gjorde en motattack och högg hunden rakt över strupen. Ruskade om hunden lite, stampade med sina enorma fötter på hundens bröstkorg, det lät som en virvel på en bastrumma. Bombombom Bombom Bom…, det ekade i centrumet. Sedan släppte hon taget, hon var kladdig av hundens blod som stänkt ner både henne och golvet utanför ICA.

Hunden blödde kraftigt, men såg annars mest förvånad ut. Killen blev högröd i ansiktet, tog sin hund i famnen och bar bort den. Blodet forsade ur såret. Bengt såg aldrig vare sig pittbullen eller killen efter det.

– Nu ska du veta att en kanin är ju vegetarian och när hon fick blodsmak i munnen blev hon så deprimerad att hon sprang hem, berättar Bengt.

Bengt rusade efter kaninen och hela vägen ut ur centrumet möttes de av applåder av folket som vistades därinne. Varje gång, efter denna händelse, när Bengt och Tudor gick ner till ICA kom det fram folk och ville känna på Tudor. De gratulerade till en sådan duktig kanin och Bengt fick många berömmande ord för att kunnat dressera en så fin kanin på det exemplariska sätt som han gjort.

– Tudor blev sig aldrig riktigt lik efter det där, hon var ju ett snällt djur och blodsmaken satt nog kvar i hennes minnesbank, säger Bengt.

Tre månader efter händelsen utanför ICA fick Tudor cancer i munhålan och dog. Bengt blev sig inte riktigt lik efter att Tudor dog. Han misstänker att Tudor blev sjuk efter attacken.

– Jaahh, jag saknade henne så mycket så jag började supa och det är därför jag är alkoholist nu. Jag förlorade jobbet, lägenheten och min allra bästa vän, säger Bengt, med en snyftning och en tår i ögonvrån.

Berättat för Exkriminell.