Kriminell . org

Vi var på plats, inne i trevånings dansrestaurangen med tre välfyllda kassaskåp som bara väntade på att sprängas. Hela månadskassan skulle finnas i skåpen hade Sölving sagt.

Vi hade klättrat in genom fönstret till toaletten, nu stod  vi där alla tre och lyssnade om något larm hade gått av. Alla larm är avstängda, sa Sölving efter en stund. Jaha va bra då, sa Baby. Då går vi och tittar på skåpen dådå, sa jag. Sölving började gapa och skrika, då går VI och tittar på SKÅPEN, JAG går och tittar på SKÅPEN, skrek han i mitt öra. Men nu hade jag fått nog, jag skrek tillbaka. Va fan ere me dig din gamla jävla surkart, här kan man knappt öppna munnen innan man riskerar att bli utskälld, nu fåru ta me fan ta o lugna ner dig lite innan ja klipper till dig din jävel. Sölving tittade på mig, muttrade nåt ohörbart och gick ut ur toan och in i restaurangen.

Vafan ere me gubbjäveln, frågade jag Baby? Jaha du, sa Baby. Han har inte berättat vad vi har att göra här alltså, sa Baby? Näe, nu hänger ja inte me asså, sa jag. Va fan ere frågan om. Du beter dig ju som om du ska gå in i vardagsrummet hemma, jag känner inte alls igen dig Baby. Vafan, du brukar ju va fulladdad av adrenalin när vi bryter ju, skrek jag.

Jag hade haft en mycket konstig känsla hela den här resan, det var som om Sölving och Baby inte tog brytet på allvar. Att Baby nu frågade om Sölving hade berättat för mig vad vi hade att göra, gjorde mig jävligt förvirrad. Jag hade tyckt det var konstigt när jag frågade om larm, tidigare under resan, då Sölving hade varit så jävla sarkastisk och nu kassaskåpen. Det var spänt på fel sätt, som om det inte var på allvar? Vi gick ut i restaurangen, ett jävligt flott ställe med en skitsnygg bar och en bit bort, ett runt dansgolv framför estraden, tunga mörkt röda draperier och gardiner hängde vid fönster och estrad. Det var jävligt tungt, nattklubbslikt liksom. Ser det likadant ut på de övriga våningarna, frågade jag? Det blir flottare och liksom intimare ju högre upp man kommer i byggnaden, svarade Sölving.

Hörru Sölving, sa Baby. Haru inte berättat för exkriminell? Hrrhmmmm, harklade Sölving sig. Nu ere så här alltså, att JAG sköter om den här förrättningen på mitt sätt. Du Baby, har bara att ta med dig exkriminell här och leta reda på samtliga värdeskåp på alla tre våningsplan. Under tiden går JAG upp till kontoren och gör det jag ska göra.

Jag var jävligt misstänksam nu och undrade va fan de va frågan om. Sölving glodde på mig med huvudet på sned och sa till mig att gå och ta en öl vid baren, ta med dig Baby, sa han. Jag kommer strax, ta det lugnt nu. Han gick uppför den breda trappan till nästa våning och var borta cirka fem minuter. Baby skakade på huvudet och sa nåt om att han trodde Sölving hade förklarat… blablabla…! hhmhmm…! Fan va sne ja börjar bli Baby, sa jag. Jaja, sa Baby. Sölving får förklara han kommer snart, jag kan inget säga, sa han. Vi tar en bärs o sätter oss en stund, hämtar du bakom baren, frågade Baby. Vafan, hämta själv skrek jag. Nu började jag bli riktigt jävla förbannad. Vafan ere ett bryt vi e på eller va fan ere fråga om, gapade jag. Baby såg jävligt drabbad ut, han tittade ner i bordskivan och bad mig lugna ner mig o gå o hämta varsin bärs.

Detta var inte alls vad jag väntat mig, jag hade sedan vi vaknat i bilen och fram tills nu laddat upp mig för ett regelrätt bryt som i bästa fall skulle ge en hel del pengar, cash, snabba rena cash. Jag hade fantiserat om snyggare bil, lugn och ro, ta in på hotell med snyggaste tjejen och andra sådana där tankar. Nu kände jag adrenalinet vara på väg åt fel håll, inte i vaksamhet mot fiende, försvar eller flykt. Nu var det på väg att vändas mot vänner istället, ilska och frustration. LUGNA NER DIG SJÄLV, skrek jag.

Nu kom Sölving nerhaltande med en jävla fart nerför trappan, han var alldeles röd i ansiktet. För bövelen, skrek han, lugna ner er båda två. Vi får finna oss i situationen som den är för tillfället, sa han lite lugnare nu sedan han satt sig vid bordet. Vadå situation, skrek jag. Ja, nu är det som så förstår ni båda två att skåpen är borta. Jag stirrade först på Sölving och sedan på Baby, jag fick inte fram ett ljud. Min mun hade hängt upp sig, den hängde långt nere på halsen och jag satt bara och stirrade på båda två. Min hjärna försökte fatta vad Sölving just sagt, sedan började jag gapskratta. Jag lade mig raklång över bordet och bara vrålade ut mitt skratt, ni e ta mig fan inte riktigt kloka nån utav er, frustade jag. Borta, kassaskåpen är borta. Jaha, thats it asså, dom är borta. Jaha de va ju förbannat fint ordnat, va gör vi nu då, frågade jag, när jag lugnat ner mig. Baby gav mig en bärs som han hämtat och hällde i sig en själv. Till Sölving gav han en pava renat.

Därefter reste han sig upp och dansade ut på golvet med en stor jävla falukorv i näven och började mässa.

Hej alla flickor på Hinseberg, nu blir det flickprogram. Titta nu här va farbror Frey tar fram. Nu ska ni få se vad man med ett kilo falukorv kan göra. Ta nu korven i ett stabilt litet grepp…! Sölving reste sig och haltade ut på golvet, ryckte korven från Baby och slog den i huvudet på honom. Du är ta mig fan inte riktigt klok din jävla horbock, skrek han. Nu har du skrämt upp exkriminell igen. Titta på honom bara, han kan ju inte tala längre.

Jag satt bara och stirrade på de två banditerna, ingenting i min värld stämde överens med vad jag hade upplevt denna dag, med någonting jag upplevt under hela mitt tidigare liv.

Nu får vi lov att improvisera sa Sölving. Jag skulle alltså inte få någon ytterligare förklaring på de försvunna kassaskåpen.

Vi skulle få lov att IMPROVISERA.

Fortsättning följer;

exkriminell