Kriminell . org

Här vill jag på grund av en förfrågan i en kommentar göra helt klart att den person i Rövarhistor… som jag kallar Sölving; heter Sölving i förnamn, hans efternamn är ett vanligt svenskklingande sådant.

Och så vill jag också be om ursäkt för det långa uppehållet i bloggen. Nu kommer det nya inlägg minst var tredje dag. Tack för Ert tålamod…!

Ingenting gick så som jag var van vid, i mitt tidigare kriminella liv hade jag varit van vid att ha kontroll. Jag gick aldrig in i nåt som ja inte trodde mig kunna behärska, det senaste dygnet hade allt detta gamla invanda helt kastats omkull. Baby bara garvade, där fick jag inte mycket hjälp, det är klart att han hade ju känt Sölving under många år och de två visste vart de hade varandra. Jag hade känt Baby några år och litade helt på honom och han hade sagt till mig att lita på Sölving, det gjorde jag alltså. Men deras beteende gjorde mig förvirrad, det var som om vi inte var på väg till ett bryt. Ett förhållande som jag inte alls var van vid. Jag bestämde mig för att inte bry mig, det fick bära eller brista. Underhållningen hade ju varit god under det sista dygnet och jag slappnade av.

Sölving haltade iväg till Forden efter att ha sagt till Baby att för fan tvätta av sig i ansiktet. Du ser ju för fan ut som en sliten hora din jävel. Jag begriper inte varför folk inte kan uppföra sig som folk, muttrade han på sin haltande väg till bilen. Spruta i sig en massa knark, svälja piller och röka sån där jävla haschisch, när dom kan ta sig en sup o va som vanligt folk. Han muttrade fortfarande när han satte sig bakom ratten Nu visste jag att han inte hade för vana att vänta in sin passagerare så jag kastade mig in och drog igen bildörren.

Jag hade vant mig vid Sölving’s tvära kast i samtalsämnen vid det här laget, därför blev jag jävligt förvånad när han berättade att han hade testat mig hela resan. Jag känner ju inte dig, du har rekommenderats och blivit presenterad för mig av folk som jag känner väldigt väl, sa han. Jag vet ju dessutom att du knarkar, därför har jag försökt göra dig paranoid. Men hittills har jag inte lyckats och det betyder väl att du har bränt bort allt du har i hjärnan med det där jävla knarket, eller att du helt enkelt är så pass säker att du inte bryr dig, funderade han. Jag tror på det senare, för som du säkert förstår vill jag inte ha med mig nån nojjig nerknarkad jävla virrpanna till en sådan tjänsteförrättning som vi är på väg till. Han tittade på mig och jag förstod att han förväntade sig ett svar. Jag slängde ur mig det första jag kom att tänka på; Men snälla Sölving, sa jag. Tror du att jag ska bli nojjig när jag är i sällskap med Er två, ni vet ju exakt vad ni gör. Vi är ju fan på väg till en tjänsteförrättning vet ja o de skulle väl för helvete inte passa sig om jag skulle bli sinnessjuk under tiden. Fortsätt o berätta den där storyn om det hemkörda på Härlanda, sa jag. Hur gick det för dom, Sniff o Baronen? Jag pustade ut och fick helt plötsligt klart för mig att det var en jävla tur att Baby varnat mig för Sölvings olika testningar. Hade han inte gjort det då hade jag kanske inte fungerat fullt så bra i pallet som jag ju faktiskt tyckte att jag gjorde nu, som jag själv upplevde det o tydligen Sölving med.

Jaha, sa han, det är inte så mycket att orda om egentligen, men vi hade finkelbrännvin under åtta månader och det var ju inte fy skam, berättade han. Han blev tyst en stund, sen bestämde han sig tydligen för att berätta. Jo, din Gudfar han var en finurlig jäkel ska du veta. Som jag berättade så hade han ju fått in ett paket fint Java, redan innan han kom till Härlanda, det låg och väntade i vakten när han kom. Men det fanns lite andra grejer där med förstår du, han var ju mycket för riktigt ryskt surlimpa. Jo, man fick ta emot paket med varor utifrån på den tiden förstår du, sa Sölving. Hans flickor bakade denna surdegslimpa, men de gräddade inte degen rakt igenom. Utan i mitten av limpan fanns alltid en rejäl klump surdeg, ogräddad. Fångvaktarna, eller konstaplarna – ja ni säger ju plitar nuförtiden – hånade Baronen för att brödet aldrig var ordentligt gräddat. Baronen höll god min och bad konstaplarna skälla på flickorna nästa gång de kom med paket, vilket de ju aldrig gjorde. De tyckte ju att tjyvdjävlarna skulle fan inte ha bättre mat än dem. Bara den fina Javan gjorde dem ju vansinniga förstår du, skrattade Sölving mot mig med ett brett leende. Jag lutade mig tillbaka, mådde faktiskt oförskämt bra tyckte jag. Sölving bad om en sup och bjöd mig också på en, kontrollerade om Baby körde efter oss.

Men nu är det så här förstår du, surdeg det är en jästkultur som man kan ha kvar under lång tid. Man kan till och med öka mängden om man blandar vanligt deg gjord på mjöl och vatten. Ja jag vet, sa jag. Vi hade alltid en jästkultur hemma i svalen, morsan bakade ofta surdegslimpor. Hehe, men de var ordentligt gräddade, sa jag. Precis, sa Sölving. Nu hade han ju både jästkultur och socker denne din Gudfar. Då var ju hälften klart. Sniff fick begära in en luftfuktare till biblioteket, böckerna höll på att spricka av den torra luften. Direktören skrattade Sniff rakt upp i ansiktet, luftfuktare det fanns bara i de finare familjernas hem på den tiden. Så det var ju omöjligt att ordna, konstaterade fängelsedirektören nöjt. Men det kanske skulle duga med en hink, skrattade han. Jomen visst sa Sniff och Baronen, men då måste denna hink kunna täckas med ett tätslutande lock och så måste locket vara försett med ett rör, därför att det är bara kondenserat vatten som kan rädda böckerna i biblioteket menade de båda banditerna. De måste också få en kokplatta där de kunde värma vattnet så att detta skulle kunna kondenseras. Sniff som hade fått höra av Baronen hur denna kokare skulle se ut, förklarade för direktören. Det kondenserade vattnet skulle alltså rinna ut genom pipen efter att ha förångats under kokningen i hinken. Fängelsechefen misstänkte ingenting utan gick med på deras begäran, det gällde ju att rädda det fina fängelsebiblioteket och dom verkade ju veta vad de pratade om de båda bibliotekarierna, hahaha, skrattade Sölvibg vid minnet. Locket tillverkades på verkstaden av en medfånge och dagen därpå kunde kokeriet starta. De fick flaskor där det kondenserade vattnet skulle förvaras, dessa fylldes undan för undan med finkelsprit. Vanligt vatten ställdes i fat i bokhyllorna. Det är klart att det luktade en del vid kokaren, men de hade denna inne i det mindre iordningställda rummet med ett av de gallerförsedda fönstren alltid öppet på vid gavel och dit in kom ju aldrig fångkonstaplarna de ville ju inte stöka runt bland alla lösa papper och böker som höll på att lagas. Vi var en hel avdelning mellan 15 och 20 man som varje helg fick oss en lagom skvätt hemkört under åtta månaders tid. Det var riktigt behagligt så enkelt ordnat det var. Men, som sagt. Baronen var ju en frisk jäkel på spriten och Sniff var ju lite rund under fötterna med, så det slutade med att de båda glömde att stänga av kokaren en eftermiddag. Ja du kan ju räkna ut själv vad som hände, skrattade Sölving. Jaha kokade det över, frågade jag. Sölving gapskrattade, för fasiken skrek han. Hela jäkla apparaten exploderade, det stank mäsk i biblioteket flera år efteråt. De båda bibliotekarierna åkte ju ner på durken, där nere satt dom två månader och drack Java och mäsk. Baronens flickor fortsatte ju att skicka in paket och Baronen delade broderligt med Sniff. Jaha, frustade Sölving det var tider det. Det är en jävla skillnad på kåkarna nu för tiden, på den tiden såg ett fängelse för bövelen ut som ett fängelse. Nu är det ju bara nåra jädrans betongmurar man ser, kanske nån talltopp som sticker upp över murkanten. Nej, då kunde man sitta vid fönstret och titta ut på folk som promenerade därute. Det var också lite lättare och rymma, menade Sölving.

Vi börjar närma oss nu, det där jag sa förut om att du får ta mig på axlarna, det är faktiskt så att det måste du göra. Baby klarar inte det, du vet hjärtat. Vi måste vara rädda om varandra, klarar du det tror du, frågade han? Vi får väl prova sa jag. Vi körde in i staden, Sölving verkade hitta förbannat bra. Du har vart här förr va, fråga jag? Johodå, skrattade han. Det är en hel del skåp jag har sprängt och skurit här ska du veta, så jag vet nog vart vi ska serrö, muttrade Sölving. Vi parkerade på en parkering vid en park ganska centralt i staden, klockan var cirka halv sju på kvällen. OK, sa Sölving. Gå ut och se er omkring lite försiktigt, men gå för djäkelen inte vilse. Gå på restaurangen här uppe vid parallellgatan, där har de finfin husmanskost. Ta det lugnt nu bara så ses vi här kl 00.30. Sölving haltade iväg. Vi såg honom vinka in en taxi, de va en slö jävel sa Baby. Vi garvade och gjorde i ordning varsin rejäl rökare och en liten holk.

Fortsättning följer;

Exkriminell