Rövarhistoria från den kriminella tiden; del 4:2 av 6
Det gångna dygnet hade varit fullt av överraskningar. En mycket excentrisk och verbal äldre herre – Sölving – hade presenterat sig för mig som en av min Gudfars gamla bekanta. Han berättade om saker och händelser som jag själv inte visste om, i min egen tidiga historia. Nu skulle jag begåvas med ytterligare en rövarhistoria. Jag hade förstått att det bästa jag kunde göra, var att inte ställa några ”stolliga” frågor. Det kändes bättre att bara luta sig tillbaka och låta historiens vingslag flaxa.
Det här var nog någon gång under början av 50-talet och vi hade precis vunnit ett parti bridge, Sniff och Jag. Vi var ett formidabelt team och brukade för det mesta vinna. Det var inte mycket tid för gemenskap i det gamla cellfängelset, men vissa tider gick det att få sitta i ett gemensamhetsrum. Helt plötsligt slog sig den här nya killen, som hade kommit in under eftermiddagen, ner och började småprata. På stapplande svenska berättade han vad han hette och ville bjuda på en kopp kaffe. Han hade blivit dömd till minst ett års internering, för tjuveri och för att ha hanterat de glada flickorna, berättade han på sitt speciella omskrivande sätt, Sölving skrattade till när han drog sig till minnes detaljer ur detta samtal. Baronen, det var en rolig jäkel ska du veta. Fint kaffe var en lyxartikel för oss på Härlanda, men Baronen berättade att en av hans flickor redan innan han kom hit idag hade lämnat in ett paket med lite attiraljer bland annat ett kilogram Java i vakten.
Vi fick in en flaska varmvatten varje kväll i våra celler, så vi förväntade oss att kaffet skulle vara kallt, men den här killen hade ordnat varmt kaffe. Det enda villkoret för att han skulle bjuda, var att vi skulle ge honom det socker vi brukade ha till tåren. Sniff och Jag blev ju nyfikna på detta villkor så vi accepterade, men utan att ställa någon ”STOLLIG” fråga. Sölving vred på överkroppen när han sa ”STOLLIG” och tittade på mig, där jag satt i bilens framsäte uppmärksamt lyssnande. Jag hade på tungan att fråga om denne Sniff var samme Sniff, som jag hade läst om i Lasse Strömstedts bok ”Grundbulten” men sansade mig snabbt. Jag skruvade lite generat på mig och nickade i samförstånd mot honom, smuttade på brännvinet och sa försiktigt det första jag kunde komma på; Ehh, men eeh skål då.
Jasså, det börjar gå upp ett ljus nu i din mörka knarkarhjärna, sa Sölving sarkastiskt. Jag tänkte på vad Baby varnat mig för, ”han driver gärna med oss som tar amfetamin, men bry dig inte – han testar bara”. Jag fattade ingenting om vad Sölving menade med ”Jasså, det börjar gå upp ett ljus…”? Så jag nickade bara och höll med honom, försökte se fokuserad och seriös ut. Allvarligt log jag ett prövande, kaxigt leende, tog en rejäl sup ur pavan och satte i halsen. Spottande o fräsande försökte jag att inte spy, jag har aldrig tyckt om alkohol. Fick upp vattenflaskan o sköljde bort den förbannade spriten ur munnen. Vevade ner rutan och hulkade ut genom fönstret. Skaru spy i bilen pojk, skrek Sölving o drog in mig. Veva upp rutan för bövelen! Jag hann precis spotta ut, innan jag rycktes in i bilen, torkade mig om munnen och andades ut. Sölving såg jävligt barsk ut när han ruskade på huvudet o muttrade något om jäkla knarkare och veklingar som inte tål fint Brännvin.
Jajaja, sa han sen, om du låter bli och avbryter mig något mer med sådana där jäkla suparfasoner så kanske jag kan fortsätta berätta om Mitt och Sniffs första samtal med denne din Gudfar. Jaja, skål var det, som du precis nyss så påpassligt sa, så kom ju vi också på att det där med sockret det måste på något sätt ha ett samband med alkohol. Och att kunna ta sig en liten lagom försiktig fylla när man sitter på kåken, det är inte helt fel tyckte vi, skrattade han. Vi gav honom naturligtvis vårt socker utan att kommentera detta närmare, men vi undrade över den varma Javan.
Johoo, skrattade Baronen. Ja, han kom ju att kallas Baronen för en mycket speciell och uppmärksammad bedrägeriserie mot Svensk AADEL gubevars, skrattade Sölving, men det är en annan historia. Sölving, drog upp mungiporna i ett leende, kontrollerade farten – jämna 90 km/tim – checkade backspegeln om Baby fortfarande låg på lagom avstånd i sin bil bakom oss och fortsatte nöjt sin berättelse.
Johoo, sa han alltså din Gudfar, sa Sölving belåtet. På knackig svenska blandat med lite romani och finska talade han om för oss att han hade en elsladd som han genom att isolera de avskalade koppartrådarna ifrån varandra med en liten träbit surrade med björntråd, alltså hållbart vanligt svart sytråd, på de avskalade ändarna av sladden hade han satt fast ett rakblad som han brutit på mitten och som också var surrade på var sin sida av träbiten. När han satte in kontakten i väggen hade han alltså en doppvärmare och kunde få varmt vatten när det behagade honom.
Men sedan berättade denne Baronen att han blivit tilldelad ett arbete i biblioteket och att ”den saaatans vaakthelveten” hade sagt att han skulle få ta Sniffs plats som bibliotekarie. Sniff höll på att explodera när han hörde detta, men Baronen lugnade honom snabbt med att han absolut inte hade gått med på detta. Nu hör det till saken att vi tre hade stött på varandra någon gång på Göteborgskrogar och i andra skumma sammanhang, men vi hade aldrig talats vid tidigare. Vi visste lite om varandra allesammans, och det fanns en del respekt för varandras olika kvalifikationer.
Vi kände också till att Baronen hade haft TBC, och att hans ena lunga var bortopererad, trots denna fysiska nedsättning var Baronen känd som en driftig ”hederlig tjuv”. Det fanns inga dåligheter i omlopp om honom. Han berättade för oss att han inte kunde, på grund av sitt handikapp, eller ville, på grund av att han inte ville avslöja för fängelseledningen att han kunde klara av fysiska arbeten, ha något annat arbete och därför hade valt att isoleras under veckorna. Han skulle då bara vara ute på gemenskap några timmar på helgerna och under den korta promenaden på någon av de 12 avgränsade rastgårdarna. Detta tyckte vi var, rent ut sagt för djäkligt. Vi arbetade gemensamt ut en plan för hur Baronen skulle kunna få arbeta tillsammans med Sniff på fängelsebiblioteket.
Sagt och gjort, Sniff anmälde att han var i behov av en hjälpare i biblioteket, detta på grund av en plötslig och mycket stor ökning av läsintresset hos våra medfångar. Utlåningen av böcker ökade dramatiskt under de kommande dagarna och Sniff hade inga möjligheter att klara sitt arbete utan handräckning som vi så vackert kallade den nya bibliotekstjänsten för. Ett par dagar senare hade Sniff och Baronen blivit arbetskamrater. Strax berättade Baronen att han var en jäkel på koka ”praa präännfin” och de började genast smida planer för hur de skulle kunna producera lagom diskret mängd alkohol för ett urval av sina medfångar. En ommöblering av biblioteket var av absolut nödvändighet tvungen. Biblioteket behövde omorganiseras och få ett effektivt katalogiseringssystem. Sölving mös bakom ratten och sneglade då och då mot mig för att kontrollera att jag inte; som han sa ”började knarkpunda med nåt gaaalet”. Jag höll mig fokuserad vid hans berättelse, det var underhållande och lugnt och jag behövde inte hela tiden vara spänd på mitt uppförande inför denna excentriske, oförutsägbara personlighet som jag bara känt i knappt ett dygn. Jag slappnade av och lät det som hände, hända. Jag släppte kontrollen över situationen som jag förstått, ändå inte hade någon möjlighet att kunna påverka. Det kändes jävligt bra – faktiskt.
Biblioteket fick ett litet utrymme till, där skulle katalogiseringen ske. Alla böcker skulle märkas med, Härlanda Fångvårds Cellfängelse, stämpel. Det var noga – fick hela fängelsets vakter reda på - att man inte kom in i detta utrymme och stökade till bland alla pärmar, kataloger, böcker och lappar som visade ett systematiskt katalogiserande av alla böcker i biblioteket upplagt efter ämnesområden, språkområden och vilka olika sorters litterära områden, fakta, fiction religion och läromedel. Här skulle det bli ordning i biblioteket, vakterna var väl´kommna in men de fick se till att de inte stökade runt. Detta gjorde ju naturligtvis att vakterna undvek att gå in i biblioteket och det särskilda utrymmet över huvud taget. Sölving berättade och mös när han tänkte tillbaka. Sniff och Baronen lurade skiten – ursäkta språkvalet – rent ut sagt av hela fängelseledningen, Sölving slog sig på sitt onda knä när han gapskrattande vred sig bakom ratten.
Frustande av smärta och skratt svängde han av vid en rastplats. Ro hit en pava Brännvin, hojtade han barskt. Jag lade inga värderingar på hans smuttande av Brännvin när han körde, den biten fick han helt och hållet ta ansvar för själv, så jag grävde fram en pava ur hans packning. Sölving haltade ut ur bilen och gick skrattande iväg för att pissa, jag gick och satte mig hos Baby som hade gjort i ordning varsin lagom rökare.
Sölving hade tagit fram termosen med kaffe och satt och åt en smörgås, när Baby och jag kom och satte oss vid bordet. Ska ni ha kaffe och smörgås? Vi nöjde oss med en kopp kaffe.
Fortsättning följer
Exkriminell
