Kriminell . org

Att lyckas lägga av med droger och kriminalitet efter ett mångårigt missbruk och ett flertal fängelsestraff i bagaget, är ingen dans på rosor.

 Även om jag hade ett seriöst och ärligt uppsåt att lägga av med kriminaliteten och amfetaminet, gällde det att kunna övertyga min omgivning om detta. Omgivningen var i detta fall frivården, personalen på fängelset, kriminalvårdsregionen som skulle bevilja utslussen (P56 vård utanför anstalt) samt kostnaden för denna och socialtjänsten som skulle teckna ansvarsförbindelsen, för tiden efter villkorlig frigivning (i regel ett år).

Samt, det kanske viktigaste, ens nära och kära. Utan deras stöd skulle det bli mycket svårt.

Jag som skriver denna artikel, har erfarenheter av hela kedjan av instanser som ska övertygas. Men trots att jag har mina nära och kära och ett gott socialt nätverk som stöttar mig, trots att jag har en utbildning att falla tillbaka på och trots att jag är fokuserad, målinriktad och ytterst seriös i mitt uppsåt – att lyckas – är det inte lätt.

Mitt arbete att avhålla mig från droger och kriminalitet, är ständigt pågående. I snart fyra år har jag varje morgon knutit min näve och lovat mig själv, idag ska bli en bra dag.

Men i morgon är en ny dag.

 Här är min berättelse.

Det tog 40 år av kriminalitet och missbruk innan jag bestämde mig, nu får det vara nog. Jag gjorde ett val, jag hade tröttnat. Nu fick det vara nog.

Jag hade suttit av tre kortare fängelsestraff under 2000-talet. Jag hade dessutom ett straff kvar som jag skulle avtjäna, 14 månader. Det straffet låg hos Hovrätten och jag förstod att det skulle bli fastställt.

När jag bestämde att nu får det vara nog, förstod jag att av myndigheterna måste jag kräva min rätt att få hjälp.  Jag förstod att jag var tvungen att synliggöra mig för att alla ovan nämnda parter skulle förstå, att denna man ska vi satsa på.

Av mina nära kunde jag bara önska att de ville ge mig tillit.

Mitt första steg var att visa mina nära och kära att jag hade ett ärligt och uppriktigt uppsåt. De trodde de på mig, fullt ut och gav mig sitt fulla stöd.

Steg två var att engagera mig i en organisation – KRIS – som arbetar för att hjälpa kriminella som vill lägga av.  De välkomnade mig.

Steg tre var att med hjälp av organisationen få en tillfällig bostad.  De hjälpte mig.

Steg fyra var att varje dag gå på NA-möten.  Där cementerades mitt beslut.

Steg fem var att  formulera en plan för hur jag skulle lyckas hålla fast vid mitt val också under verkställigheten.  Denna plan presenterade jag för Frivården. Vi tog gemensamt de nödvändiga kontakterna vid dels det fängelse jag skulle avtjäna straffet, dels Socialförvaltningen, dels de tänkbara p 56 placeringarna, dels sysselsättning och öppenvård under p 56an och slutligen, ett stödboende efter den villkorliga frigivningen.  Frivården, engagerade sig och gav mig fullt stöd.

Efter mitt val att förändra mitt liv, ställde jag in mig på ett fängelse utanför Södertälje för att påbörja min verkställighet. Väl där lämnade jag omedelbart in en anhållan om att få en plats vid behandlingsavdelningen. Jag blev intervjuad av personal från avdelningen och presenterade min plan. Reaktionen blev omedelbart positiv.

– Jag har aldrig tidigare träffat någon klient som presenterat en så konkret, fokuserad och realistisk verkställighetsplanering. I vanliga fall har klienterna en onyanserad och orealistisk bild av hur de vill ha det, sade min handledare.  En vecka efter intervjun, var jag på behandlingsavdelningen.  Min inställning under hela verkställigheten var fokuserad, målinriktad och seriös. Därför gavs jag också ett oreserverat stöd.  Min handledare hjälpte mig att hitta rätt i djungeln av behandlingsalternativ.

Under hela tiden jag satt inne finslipade vi tillsammans den planering jag hade haft med mig.

Med den här berättelsen vill jag säga att jag fick det stöd jag kunde kräva av Frivården och av Kriminalvården. Utan deras aktiva medverkan hade jag kanske inte lyckats så väl som jag gjort. Men de e för jävligt att man måste kräva att få stödet. Och man måste vara jävligt inriktad på målet hela tiden. 

Men jag vill också framhålla att jag anser mig själv vara privilegierad. Jag menar att en mycket stor andel av fångarna inte har de förutsättningarna som jag har. Många saknar ett socialt nätverk, de saknar utbildning, de saknar i princip förutsättningar för att kunna klara sig. Här vilar ett enormt ansvar på Kriminalvården att ge dem som saknar förutsättningarna, men som vill en förändring, chansen.

Men det är framförallt det egna valet som är avgörande. Och man måste hitta något som väger upp – det trots allt ansvarslösa fria livet som kriminell/narkoman – Något som är mera lockande.

 Sensmoral; Man måste vara jävligt frisk för att lyckas!!!

Exkriminell; är utbildad journalist vid Journalisthögskolan i Stockholm 1986-87. Har arbetat som freelance och varit anställd vid tidningsredaktioner. Numera sysselsätter han sig med freelance journalistik och ideellt stöd för privatpersoner, organisationer och föreningar.