Kriminell . org

Den 5:e och sista artikeln i Exkriminell´s samarbete med www.jenslapidus.se  Den före detta gangstern/narkomanen har lämnat det aktiva arbetet i Kris-föreningen. Han lever idag hederligt/drogfritt och arbetar ideéllt för olika stödorganisationer och som stödperson. 

Vad är en gangster?       Medlem i en subkultur bestående av löst sammansatta grupperingar av människor, med ett gemensamt arbete/intresse av kriminalitet och droger. Medlemmarna byter med jämna intervaller grupperingar och bygger på så sätt ett stort kontaktnät av människor med de gemensamma intressena som värdegrund. De tillbringar dessutom många långa gemensamma år på institutioner/fängelser, där nätverket knyts samman och utvecklas.

Jag är född någon gång på 1950-talet i en liten stad i västra Sverige. Det första minnet jag har av någon kriminell var min morbror, min Gudfar; han höll mig när jag döptes.  

Han var i den tidens kriminella kretsar (fängelsekunder dömda till internering) känd som ”Baronen”, anledningen till det var att han gjorde en omfattande bedrägeriserie mot ”högreståndsfamiljer” i Sverige. Bedrägerierna gick till som så att han tillsammans med ett koppel flickor – dessa flickor skulle liksom ”smörja” hans blivande långivare – reste runt i landet. Han presenterade sig som en tysk Baron som under andra världskriget flytt från Tyskland. Anledningen till flykten var att han inte sympatiserade med nazisterna.    Detta tema var alldeles utmärkt väl formulerat och den svenska adeln föll som käglor för den väl artikulerande rysk/finska gangstern, som dessutom hade; den rätta preussiska högreståndsaccenten, i sitt tyska uttal.      Han behövde låna medel för att kunna återvända till det krigshärjade Tyskland för att ta sitt arv, familjens gods, i ”besittning”. 

Tillbaka till mitt minne: Jag var fyra år och höll min far och min Gudfar i handen. Vi väntade på att ett tåg skulle anlända till stadens Centralstation. I en del av tågets vagnar fanns finska flickor, de hade kommit till Sverige för att arbeta i stadens textilindustri.      Vid de samtal som följde kunde jag fatta så pass mycket att somliga flickor erbjöds en ”bättre” tillvaro än att arbeta skift på en skitig textilfabrik. Jag frågade min morbror ”varför har du så många fruar …”? Han svarade, ”det är för att jag bara har en lunga och kan inte arbeta, därför arbetar mina fruar åt mig …”    

Den typen av frågor upprepades under årens lopp och den typen av kryptiska svar återupprepades likaså. Enkelt och koncist, men det tog många år innan jag så småningom förstod innebörden i vad han egentligen menade?  En långsam inlärning,  Det finns inga genvägar!   Detta är den uråldriga modellen i denna subkulturs metodik för inlärning. Det finns inga genvägar! Du måste själv finna din väg, den ”rätta” vägen i denna värld av kriminalitet. Går du snett där, då går du vilse och då stoppas din bana. Det finns inga genvägar! 

Frihetsberövanden, åren gick fort, jag förhärdades och växte in i den kriminella världen. Jag fick hela tiden göra mina lärosteg, ett misstag leder till eget fängelsestraff.       Misstag som drabbar den egna kretsen är inte accepterade. Jag var väldigt vaken och fokuserad, jag hade tur eller så hade jag ”änglavakt”. Mina fel och brister drabbade ingen i min krets. Jag fick göra min tid på ”ungdomsvårdsskola”, drygt ett år. Jag fick göra mina ”fängelsevoltor”, sammanlagt cirka sju år. Jag förhärdades ännu mer och hade hela tiden en plats i den kriminella hierarkin. 

Knarket, centralstimulerande medel, det började på 60-talet med Preludin, därefter Fenmetralin och sedan Amfetamin. Knark, en metod att stimulera kriminaliteten och att ytterligare legitimera livsstilen och ta sin plats i den kriminella subkulturen.  

Brotten, på 60-talet inbrott, stölder, bedrägerier och narkotikabrott. På 1960-70talen ”bombades” trakten där jag bodde av narkotika, centralstimulerande medel. Det fanns hur mycket som helst. Jag hade i princip ”fri tillgång”.     Det blev ”krig” mellan olika rivaliserande grupper. Det blev otäckt, det hittades döda människor i skogarna. Somliga var inte ens ”saknade”.  

Dags att byta bransch. 70-tal, vi kände till varenda skogsväg i trakterna. Bank/Postrån, det var enkelt det gav snabba cash, det blev ett antal tills vi närapå ”torskade”.  

Dags att byta bransch. Sälja narkotika, det fanns en marknad, men man fick inte bli för ”stor”. Lagom tolererades. Bra med flera lokala aktörer med leverantörer från andra avlägsna orter. Svårare för polisen att hålla ”koll”. Blev för stor.  

Dags att byta bransch. Flera grova stölder, tillsammans med kriminella som jag presenterades för. ”Hej de e Baby, jag vill presentera dig för en förmåga. Han rör sig vant både bland katter å hermeliner”. Det blev flera stora stötar, vi åkte på turné tillsammans med turnéledare för beställda ”arbetsuppgifter”.   Åk dit, bryt, spräng och/eller packa det som ska hämtas, leverera och få betalt. Lätt som en plätt.  Torskade, har aldrig haft en målskamrat, då behöver man inte vara orolig för att det ska bli fel. Tog mitt straff, det ingår i den kriminella livsstilen. De e bara å vissla, bita ihop och se glad ut.

Dags att byta bransch. Bedrägerier, grova sådana. Mycket pengar, cash varje månad under flera års tid. Ingen att dela med, tappade fokus och knarkade alldeles för mycket. Månad efter månad, år efter år fyllde jag i en blankett, signerade den och väntade på avin med pengarna.        Det blev kaos och förfallet eskalerade. Jag var fast i min tro på min egen fullkomlighet, jag var torsk både på mig själv och på knarket. Ensam, totalt nerknarkad allt jag tog i mat, cigg allt smakade tjack, mitt svett som alltid rann ur mina porer var rent tjack. Jag var smal, fladdrig och hade inte ens förstånd att vara ”nojig”. Men en enda sak förstod jag, att; snart torskar jag.   

Garderade mig och mycket riktigt, blev hämtad av polis. Tidigt en morgon, två Ekopoliser med dragna vapen, med orden: ”God morgon …, nu har vi dig på minst fyra år så de e bara å packa å följa me här”. Garderingen lyckades, jag gick loss.   

Dags att byta bransch. Försökte, försökte och försökte igen, men inget fungerade längre. Alla sensationer hade tagit slut. De extraordinära verklighetstillstånden infann sig inte längre.            

Dessutom, mina nära och kära hade börjat tröttna på mig.   

Började leta efter nåt, men jag visste inte vad. Kanske, var det en möjlighet att kunna sluta?  Jag  hade precis muckat, påtänd och fulladdad med tjack och ytterligare 14 månader att göra, som låg hos Hovrätten, för tjack och vapen.   

Bara en tidsfråga innan jag ”flög” på nytt. Saknade beredskap, totalt nerknarkad, kaos och helt   utan framförhållning. Ett hekto tjack, en timme i taget och ytterligare år på kåken var vad som väntade. ­      DÅ;  kom ”Kusin” …  med en ny sensation!!  HÄHÄHÄ  -Tjjjenaaaa, kusiiin! Va faaan håller du på me? Åk å lämna tillbaka tjacket, Gå å lägg dig å sov, å sen kommer du ner till KRIS.   

Den stora, starka, elaka, tokiga, galna och superkriminelle gangstern …, en mycket god gammal vän i gangstervärlden. Jag kände inte igen honom, lugn, stabil, trygg och nyktert leende sa han; ”kan jag så kan du”.         Då slog det mig plötsligt, det är detta jag har letat efter. Nu har jag chansen, tar jag den inte nu kommer den aldrig igen.                                               Jag frågade?      Han berättade!       Jag nappade.   

Jag slutade att vara gangster december 2005. 

exkriminell