Kriminell . org

Här reportage nr fyra av fem i serien där exkriminell samarbetade med www.jenslapidus.se Här porträtteras en av de tyngre unga rånarna i Sverige på sin tid. Ha en omtumlande läsning. För ordningens skull vill jag bara påpeka att rånaren nu lämnat den organisation nedan. Numera arbetar han framgångsrikt i en liknande organisation. Han är fortfarande hederlig/drogfri.

Tja, jag är född i en förort till en stad någonstans i Sverige, nån gång i slutet av 1970-talet. Min morsa var bara 20 år när jag föddes och hon hade väl inte lekt färdigt själv. Hon fick det i alla fall jävligt jobbigt med mig. Jag var mycket ensam de första åren i mitt liv, jag började elda och rymma hemifrån, jag klottrade och protesterade genom att göra saker jag inte fick göra. Jag hade väldigt svårt för att sitta stilla och det gjorde att lärarna inte visste vad de skulle göra med mig, deras metod för att få mig lugnare var att flytta mig från 1:a klass till en 4:e klass där jag skulle sitta och ha lektioner. Å de funka ju inte alls, mellan 1:a och 3:e klass flyttades jag runt mellan sex olika skolor i och runt förorten där jag bodde.

De enda gångerna då jag var lugn och harmonisk under min uppväxt var när jag fick vara hos mormor och morfar. Hos dem fick jag mycket kärlek och värme det är så jag mindes det att vara som en del i en familj. Min morfar och jag var mycket ute och fiskade och de visade mig hur det skulle kunna vara att ha en familj.

När jag var nio år orkade morsan inte med mig mera. Jag placerades i en fosterfamilj, och det var tungt. Jag åkte ifrån betongförorten och hamnade i ett radhusområde, hos en familj som hade tre egna barn. De gjorde säkert sitt bästa för att jag skulle ha det bra men det var svårt att se dem som min familj, jag hade svårt att slappna av. Men jag lyckades i alla fall stanna hos dem tills jag var 15 år och hade då klarat av grundskolan hyfsat. När jag bodde hos dem tog jag mig min första fylla, då kände jag mig avslappnad för första gången sen jag kom dit och det var lättare att snacka med tjejer.

Jag flyttade hem till morsan igen och började på gymnasiet, jag skulle bli kock. Det var bra på gymnasiet tyckte jag, men där började jag röka hasch och umgås med äldre kamrater. Vi slogs mycket, var med tjejer, höll på mycket med skadegörelser och så söp vi. Jag blev för det mesta dyngrak.

Jag flyttade hemifrån när jag var 16 år, hyrde en lägenhet tillsammans med en polare. Men jag fortsatte att begå en massa brott och det dröjde inte länge innan jag vart kickad från skolan. Sen träffade jag en annan grupp polare, vi var fyra stycken och jag var väl den som var drivande i den gruppen. Jag tyckte att vi hade en schysst sammanhållning, men efter ett tag när vi hade gjort en del brott och ett rån tillsammans, visade det sig att det bara var jag som gick vidare in i kriminaliteten.

Rånet ja, mitt första. Vi planerade det tillsammans, en livsmedelsbutik, och när vi gjorde det var jag livrädd. Det var väl adrenalinet som gav den känslan, men när vi hade klarade av det ”kickade” jag rejält. Jag blev kung, hade pengar och bestämde mig där och då för att jag skulle bli kriminell. Ja, det var väl där jag bytte inriktning i livet. Jag började planera för mina brott. Jag åkte fast första gången för grov stöld och misshandel. Jag hade snott nycklarna till ett kassaskåp och senare så gick jag in och rensade det. Men som sagt, jag torskade. Anhållen och häktad i två veckor, jag var 17 år då och upplevde det som jävligt tufft. Jag beslutade mig för att detta vill jag inte ha i fortsättningen. Jag fick inget frihetsberövande straff och det tog bara en halv dag så var jag ute med polarna igen. Det går snabbt att glömma eländet av att sitta häktad och de löften man ger sig själv. Men jag visste inget annat.

Sen gick det snabbt att gå in i den tunga kriminaliteten. Jag började med amfetamin höll på ett halvt år sen bytte jag drog till ”roppar” (Rohypnol) i ett halvår, sen extacy och jag ”kickade fett” på drogerna. Men drogerna gjorde att jag drog mig undan från de sociala kontakterna, jag kände mig rädd och otrygg och fick en känsla av avund på människor som hade bra sociala relationer. Men jag slutade inte knarka och gick vidare in i kriminaliteten.

Det blev flera grova rån, postkontor, banker och värdetransporter. Jag var bara 21 år och hade mer pengar än jag klarade av att göra av med. Jag var kung, gick på krogen och levde rövare. Min tjej fick uppleva en hel del elände, hon fick se mycket skit. Men jag var fast i den kriminella världen och tyckte att det var en schysst sammanhållning. Jag fortsatte och körde på stenhårt och när jag åkte fast så var det rejält. Tre grova rån.  

Jag hade ju aldrig setat i fängelse och häktad hade jag bara varit en gång tidigare. Jag tyckte att det var jävligt jobbigt och tog nya beslut där uppe på häktet. Jag var ju häktad med restriktioner och på sätt och vis tyckte jag att det samtidigt var skönt, kunde äntligen plocka av mig den där stenhårda ”masken” som jag ständigt gick omkring och bar på. Jag tog ett nytt beslut att; nu får det vara nog.

När jag kom till fängelset, domen blev 3 år, klarade jag inte av att hålla mitt beslut. Det blev ”mask på” och tuffa attityden, allt vi snackade om under de där två åren jag satt var gamla brott och att planera för nya brott.

Det var jävligt ”beige” att sitta inne och för att kunna hålla upp varvet var de, det snacket som gällde. Under tiden som jag satt lyckades jag komma in i permissionsgång. Jag blev också far till en son. Lagom till förlossningen lyckades jag få en särskild permission och var med när min son föddes.

   Men jag fattade inte allvaret med att jag blivit far. Jag tyckte att jag var jävligt duktig och att jag skötte mina permissioner bra, när jag i själva verket bara var hos min son en timma. Resten av permissionstiden var jag ute och planerade för nya rån. När jag kom tillbaka till fängelset var jag fulladdad med knark, men jag lyckades trots allt få till en paragraf 34 placering som det hette på den tiden. (P56, vård utanför anstalt, vårdvistelse).

På behandlingshemmet skulle jag börja snacka om mina känslor, det var jävligt svårt, jag var för det mesta bara tyst. Men jag märkte något hos mina kamrater som var där, det fanns något i deras ögon. Jag tror att det var ärlighet, lycka och harmoni, kanske ville de verkligen lägga av? Men jag fattade inte. Jag var så full av hat mot samhället, och auktoriteter.

 Jag muckade och lämnade behandlingshemmet. När jag gick sa min behandlingsassistent att det skulle gå åt helvete, hon visste ju att jag inte var redo.  Mina polare och jag körde på med nya rån, det blev mycket våld också. Jag sökte upp problemen och jag var väldigt lättkränkt, då vart lösningen våld. Egentligen var det bara jag som var väldigt liten.

Jag var ute sex månader och det var knark och rån hela tiden. Vi hade ju polisen efter oss som spanade och så slog de till när vi skulle göra ett nytt rån.   Jag fick tre och ett halv nya år plus att jag hade ett år kvar på det gamla straffet. Efter den domen blev jag häktad igen, misstänkt för ytterligare rån, då blev det häktning med restriktioner och jag kunde äntligen släppa av mig ”masken” igen. Jag rannsakade mig själv och kom återigen fram till att det inte var det här jag ville. Jag fick ytterligare tre och ett halvt år.

Åtta år, jag hamnade på Kumla först, sedan Mariefred, Hall och Malmö kåkarna. Jag hade det jävligt jobbigt och i vanlig ordning dövade jag med knark. Det blev en hel del våld på anstalterna också. Sista året var verkligen mörkt, jag kände mig kränkt och funderade hela tiden på hur jag skulle kunna hämnas.

Jag fick också suicidtankar, vad innebar mitt liv? Då började jag prata med en psykolog och gå några av de program Kriminalvården erbjuder. Men det var halvhjärtat, halva jag ville leva som en bandit och resten ville inte.   Jag funderade mycket om vad jag egentligen ville med mitt liv och i den vevan kom jag ihåg ögonen och det ärliga uppsåtet jag tyckt mig se hos mina kamrater på behandlingshemmet jag varit på. Åtskilliga av dessa hade ju faktiskt lyckats med att förändra sina liv.

Jag sökte och fick en ny P34:a till en behandling. När jag var där gick jag in med 100 procent för en förändring och mina kamrater ville verkligen att det skulle gå bra för mig.     Jag märkte att de började lita på mig, tillit är något som stavas på samma sätt åt båda hållen och jag började lita på dem. De gav mig en chans och jag började kunna prata om mina känslor.

   Självhjälpsgrupperna AA, NA och DAA var något jag tvingade mig att gå på första gången på behandlingshemmet men nu gick jag in och lyssnade och fattade att det var ärliga människor som satt där och berättade om sina känslor.  Jag gick på flera möten om dagen de första sex månaderna, nu går jag ungefär tre gånger i veckan. Mötena och mitt jobb på den KRISavdelning, någonstans i Sverige som jag arbetar på, är väl huvudorsaken till att jag fortfarande efter drygt ett och ett halv år fortfarande är drogfri och ärlig/hederlig.

   Nu vet jag vem jag är och känner mig själv. Jag gottgör dagligen för att kunna betala av den skuld och skam jag orsakat i mitt tidigare liv, jag träffar min son och han är verkligen ett lyft för mig.

   Jag jobbar med mig själv som fan och går på massor av anstalts- och häktesbesök, håller föreläsningar och tar mitt ansvar för att hjälpa andra som vill ha en förändring i sina liv. Att kunna gå på anstalter och berätta för de frihetsberövade när de är som mest motiverade är något som jag av erfarenhet vet är väldigt effektivt. Det är när man är häktad som man är redo för en förändring och det är då jag gör mitt viktigaste jobb både för dem och för mig själv.

Exkriminell