Kriminell . org

Här är den tredje artikeln i intervjuserien med kriminella som valt att leva hederliga liv efter att under stora delar av sina tidigare liv levt som kriminella drogmissbrukare. Serien initierades genom ett samarbete mellan  www.jenslapidus.se och exkriminell. Personen i reportaget har tillfrågats om sin medverkan i bloggen och har inget att invända. För ordningens skull skall tilläggas att den intervjuade nu har lämnat föreningen och gått vidare ut i samhället hederlig och drogfri.

 Jag är född och uppvuxen i Huddinge i södra Stockholm, i början av 1950-talet. Den första kontakt jag hade med kriminalitet var faktiskt genom en granne till mig som var polis. Han var övervakare åt den kände ”Tumba-Tarzan”, en mycket omskriven småtjuv som höll sig undan i skogarna runt Södertörn i Stockholm. ”Tumba-Tarzan” blev en tidningsföljetong när han bland annat ”kapade” två polishundar som polisen släppte för att spåra honom. Han tog helt enkelt hand om hundarna som sina egna och poliserna vart naturligtvis skitförbannade på honom. Ja, i alla fall så var min granne övervakare till denne ”Tumba-Tarzan” och han berättade en del historier om honom. Denne granne var en snäll människa och han var omtyckt både bland bovar, allmänheten och av sina kollegor.

När jag var i 12 – 13 årsåldern, så busade jag och tre fyra kamrater till mig runt i kvarteren och vi hade skaffat oss ett källarförråd där vi höll till. En dag när vi satt där nere och planerade bus, så kände vi att det luktade kraftigt av vin nere i källaren. Vi sniffade oss fram till rätt förråd och det visade sig att förrådet var fullt av vinpavor. Vi bröt upp förrådet och snodde pavorna, senare visade det sig att det var min granne polisens förråd. Han kom naturligtvis på att bland annat jag hade varit med och snott vinet. Det blev ingen anmälan utan polisen sa att det där skulle vi inte göra om för nästa gång kunde det sluta riktigt illa med fängelse och så vidare. Men vi gav oss inte, det var spännande att göra inbrott och det blev ju inga konsekvenser.

Karusellen hade satt igång. Vi var sju-åtta grabbar i 12-14 årsåldern som höll på och vi gjorde så pass mycket brott att; när vi senare åkte fast blev vi kända som ”Huddingeligan”. Det vart skriverier i tidningarna och ”barnavårdsnämnden” kopplades in. Det rullade på med en massa inbrott, skolan skötte jag inte. Fick gå om åttan på grund av att jag låg på sjukhus stora delar av terminen. Hepatit A, så kallad ”orienterargulsot”. Helt otroligt och det var innan jag hade börjat knarka. Jaja, sån’t e livet. Efter det så gav jag fan i skolan, det var mera spännande att bryta.

 När jag var 16 år satt jag på Hammargårdens ungdomsvårdskola som det hette på den tiden. Senare ändrade de namn på inrättningarna till ”yrkesskola”. Å de va ju passande, där fick man lära sig av likasinnade att brott lönar sig. De va väl där nån stans som min bana som yrkestjuv vart utstakad. När jag var 20 så blev jag utskriven från Hammargården, då hade jag åkt ut och in under fyra års tid. Varje gång jag var ute så blev det nya inbrott och sen direkt tillbaka till Hammargården.

20 år och en fullfjädrad yrkestjuv, det hade blivit mitt jobb. Jag försörjde mig på att göra inbrott. Med tiden så började jag också att planera mina inbrott, det var lika spännande att planera brytet som att utföra det. Och känslan när jag hade lyckats, den låg i nivå med knarket, ja det var en rejäl ”kick”. ”Kick” ja, ‘flower power’ tiden började omkring 1966. Hela min klass rökte på, det var inget märkvärdigt tyckte vi och ingen reagerade ju. Det var ett relativt okänt fenomen. Samhället blev ju taget på sängen. Men för mig kom det riktiga undret när jag ”knaprade” Preludin första gången, 66-67 nån gång, jag vart ”torsk” direkt.

Efter ett halvt år satt jag med sprutan i armen, sen vart det full fart framåt. Det vart amfetamin för hela slanten, ojojoj vilken ”torsk” jag var under alla dessa år.

 Men konsekvenserna hade ju redan infunnit sig, de första redan när jag var 16 och mer skulle det bli. Förutom ungdomsvårdsskola under fyra år, så blev det också nära 11 år på kåken. Alltid dömd för grova stölder. Konsekvensen av sättet jag valt att leva mitt liv blev att jag fick sitta i fängelse.

Jag kan inte påminna mig om att jag reflekterade så väldigt mycket över dessa konsekvenser. Jag levde mitt liv som yrkestjuv och kan man inte ta straffet när man torskar så ska man inte heller göra brottet, det var väl ungefär så jag resonerade. Men jag måste ju erkänna att det inte är något för ‘duvungar’ att sitta på kåken. Det är tråkigt och förnedrande, man blir fråntagen all personlig integritet. Man är helt och hållet utlämnad till personalens nycker. De skiter totalt i en, de allra flesta går bara runt och är jävligt rädda.

Men med tiden så lär man sig att sitta av straffet också. Man sväljer och biter ihop och väntar på muckardagen. Då ska man minsann gå ut och ta sig en rejäl ”rökare” tillsammans med den där toppentjejen. Å så går det åt helvete med de planerna, eftersom man e så jävla ”maxad” att man inte kan visa sig bland folk de första tre dagarna. Efter tre dagar är man inte direkt intresserad längre för då är pengarna och tjacket slut så då måste man börja jobba. Jaja, de e inte lätt att vara tjuv inte.

 Jag satt häktad på Kronoberg när ”pliten” kom och frågade om jag ville komma ut ur cellen en stund, för att snacka med några före detta kriminella som var på besök uppe på häktet.

– De kommer från en organisation som heter KRIS, sa han. Kriminellas Revansch I Samhället. Kan väl gå ut och se vad det är för några figurer tänkte jag, det är ju alltid rätt skönt att göra något omväxlande när man sitter häktad. Att sitta häktad innebär att man är inlåst i sin cell 23 timmar per dygn, du får om du vill, ta en promenad i en ”tårtbit” uppe på häktets tak under en timme per dygn. En ”normal” häktningsperiod är cirka 1 månad, under den tiden ska utredningen om ditt brott vara klar och domstolen ska ha dömt dig till ditt straff. Sedan sitter man kvar i häktet tills man blir placerad på något fängelse. Ibland kan däremot häktesperioderna bli väldigt långa, för tillexempel sådana som åkt fast för grova narkotikabrott kan häktesperioderna bli över ett år.

 I alla fall så klev jag ur cellen och in i ett besöksrum där några från KRIS satt och de bjöd på fika och kaffebröd. De berättade att KRIS är en organisation som ställer upp för kriminella/drogmissbrukare som har tröttnat och som önskar en förändring i sina liv. Det är ju så att många inte reflekterar över sina liv eftersom det är näst intill omöjligt att ta sig ur ”ekorrhjulet”, man måste ha något annat att göra än att bryta och knarka för att överleva.

Det där andra man måste ha att göra, det är ju en så avlägsen sak att den i princip är omöjlig att uppnå. Men KRIS kan om man är seriös faktiskt hjälpa till att hitta det där avlägsna något som är så totalt okänt och ouppnåeligt för alldeles för många människor som år efter år åker in och ut på kåken, dömda för nya brott.

Jag hade fått min första inblick i att det kanske skulle kunna vara möjligt för mig också att kunna förändra mitt sätt att leva mitt liv.

 När jag sedan satt av mitt straff på fängelset i Österåker så fortsatte det att komma besökare från KRIS. Jag gick länge omkring där på fängelset, några år faktiskt, och funderade om detta kanske skulle kunna vara något för mig. Jag skötte mig, tog inget knark och uppträdde korrekt mot både mina medfångar och mot fängelsepersonalen. Till slut så tänkte jag att; va fan jag kan väl ge det där jävla KRIS en chans dådå.

Nu efter två år och åtta månader så har jag förstått att det inte var det där jävla KRIS jag gav en chans. Det var faktiskt mig själv jag gav denna chans.

Jag har upptäckt att det här livet som jag lever nu, utan kriminalitet och knark, faktiskt är bättre än mitt tidigare liv. Jag trivs med min nya tillvaro och är faktiskt nyfiken på varje ny dag. Jag har funnit nya vänner i den här organisationen som är likadana som jag; före detta kriminella som lever sina nya liv helt utan droger och kriminalitet.

Och det fungerar.

Exkriminell