Kriminell . org

Återigen en av de artiklar, om kriminella som har lagt av med droger o kriminalitet, i det samarbete jag hade med Jens Lapidus inför boken ”Aldrig fucka upp”.

För ordningens skull vill jag påpeka att personen i denna artikel har lämnat Kris och numera tillhör en annan liknande förening.

Jag är född och uppväxt i en liten by i Dalarna i slutet av 1960-talet. Jag började stjäla när jag var åtta år. Det började med godis men ganska snart så stal jag saker som jag kunde sälja.När jag var 12 stal jag verktygslådor och när jag märkte att det var bra betalt började jag stjäla hela vagnar. Det var låsta verktygsvagnar som står på byggen och i dessa vagnar har hantverkarna alla sina verktyg och maskiner. Bra betalt, fy fan vad jag stal.

   Så där höll det på hela tonåren fram tills jag var 17 år, då kom jag på nåt helt annat.

Till saken hör att jag är en stor jävel. Lång, över två meter. Tung, cirka 140 kg, de ni. Å jag har varit stor till växten hela mitt liv, å elak. Jag var så jävla stor å elak så det fanns ingen som ville slåss med mig.

 Mitt ordspråk var: ”När nävarna tar vid, tar förståndet slut”.

 Därför var det ganska lätt för mig att byta bransch. Jag behövde bara visa mig så fick jag som jag ville. Jag sa alltså till dem som stod vid nöjesattraktionerna vid parkerna och de turnerande tivolina att; nu e’re så här alltså, att jag ska ha hälften av det som ni stjäl ur kassan.Dom stal och jag tog hand om pengarna, det blev en del kan jag lova. Det där organiserade jag ganska bra tyckte jag, det var en form av utpressning och eftersom de stal så kunde dom inte sätta mig på nåt. Dom fick ju hälften av pengarna, hehe.

  Men, så där kan man ju inte hålla på allt för länge. Så efter nåt år så packade jag mina trunkar och for iväg till en lite större stad i västra Sverige.Väl där började jag röka hasch. Å så gjorde jag en del inbrott också. Det ena gav det andra å snart var jag igång med knarkandet, det vart tjack. Å så kom jag på att det var lättare att tjäna pengar genom att följa med folk som skulle göra affärer. Ja, som uppbackning då alltså. ‘Torped’ kallas det visst.

Jag har ju alltid varit sportintresserad och var ju själv intresserad av att träna. Det ligger ju i sakens natur att eftersom jag var intresserad av kampsporter och särskilt då Thaiboxning, så blev det så klart denna sport jag förkovrade mig i.

Sedan då, så flyttade jag till Stockholm och det var där jag kom i kontakt med ett kriminellt MC-gäng. Men innan dess så jobbade jag som dörrvakt vid en del krogar inne i stan. På fritiden sålde jag ganska mycket hasch nere vid Kungsträdgården, efter ett tag så sålde jag tjack också. Kunderna hittade jag ganska ofta i dörrarna.

 MC-gänget ja, det blev ju så då att jag gick med dem ut på verkligt grova kriminella grejer. Det var indrivningar, utpressningar, misshandel ja det var verkligen organiserad brottslighet det handlade om. Det slutade med att jag blev skjuten, å det var väl då jag kom på att jag inte var odödlig direkt. Jag drog mig ur gänget, men fortsatte med grov brottslighet tillsammans med ”vanliga” kriminella. Det blev försäljning av ganska stora mängder Rohypnol och så sprängde vi en del bank- och bankomatboxar. Mellan varven tog jag ”svåra” dörrvaktsjobb. Det var på ställen i jävligt stökiga miljöer där verksamheten var på väg att spåra ur. Jag fick uppdragen för att lugna ner klimatet på dessa krogar.

Ja, så där såg mitt liv ut ända från barnsben fram till dess att jag blev far för ett antal år sedan. Det handlade om grov brottslighet på heltid och det är ta mig fan ingen jävla barnlek. Det är jävligt tufft och ska man ha en chans att överleva i den världen då måste man vara jävligt elak. Ja, som sagt var, jag blev far och då fick jag en rejäl tankeställare att förändra mitt liv. Jag ville börja åka ”snälltåg”. Men det går inte alltid som man vill, det är inte så jävla lätt att bara hoppa av. Det måste till förutsättningar för att man ska klara av det och jag är ingen jävla ”trollkarl” som kan trolla med knäna. Så i stället för ”snälltåg” vart de X2000 och de me en jävla fart.

Ytterligare tio år passerade revy och jag vart ”toppspeedad” hela resan, ända tills tåget spårade ur. Jag torskade, enda gången jag torskat under min kriminella karriär. Grovt vapenbrott och dömd till fängelse. Det var inga problem för mig på kåken. Tänk dig själv, när det kommer 140 kg drygt två meter över marken med bar överkropp fullgaddad med personliga gaddningar. Jag hade kunnat vara kung om jag velat, men jag ville inte.

Jag ville inte ha det här livet, jag började tänka på mitt ”snälltåg” igen.

 På kåken träffade jag en besöksgrupp från KRIS, det var den knuff jag behövde för att komma ur min värld av grov kriminalitet, knark, elände och död. Jag började sköta mig på ett korrekt sätt inne på kåken. Man behöver inte ”slicka röv” som många tror, vad det handlar om är att helt enkelt uppträda korrekt mot sina medfångar och mot plitarna. I gengäld får du motsvarande korrekthet från deras sida gentemot dig. Vanlig enkel hederlig respekt alltså, ge respekt och få respekt. Utan våld och annan jävla skit.

 Jag muckade till en lokal KRISförening någonstans i Sverige, nu har jag en egen lägenhet, ett jobb och det bästa av allt; jag träffar mina barn regelbundet och har en återupprättad normal social status.

Nu e’re spårvagn, ånglok och modelljärnväg som gäller.

Exkriminell