Min terapeut o jag-eller- Vafan, va de så jävla enkelt?!
Varje dag under de här tre och ett halvt åren jag inte tagit knark eller begått något kriminellt, har jag haft tillgång till en alldeles utmärkt privat terapeut.
Han förstår varenda gest eller signal min kropp signalerar, om han inte förstår allt jag säger lägger han huvudet på sned och tittar uppmärksamt på mig. Då har jag en chans att förhålla mig till mig själv på ett sådant sätt att han förstår. Det är helt och hållet upp till mig att prata med honom, han bara signalerar på sitt o-dramatiska och omedelbara sätt att han har förstått.
Om jag behöver prata av mig då lyssnar han. Sedan är det upp till mig att tolka det jag har berättat för honom, eftertanke ger en ypperlig chans att omvärdera. Om jag märker att han fnyser åt mig då är jag fel ute.
Det allra bästa med min egen privata terapeut är att jag kan lita på honom till 100 procent, han för aldrig nåt jag har sagt vidare. Han är inte lösmynt och han är definitivt inte speciellt pratglad. Ibland skäller han på mig och det har hänt att jag fått värsta utskällningen, men det är då av den anledningen att jag struntat i hans signaler. Då tittar han snett på mig och undrar om jag inte är med längre. Han tvingar mig att hålla fokus, jag får aldrig släppa uppmärksamheten på de viktigaste bitarna.
Ja det är jäkligt skönt att ha en så bra och omtänksam terapeut, han tjatar aldrig och han är tolerant och älskar den frihet jag ger honom i hans arbete. Jag älskar den frihet han ger mig i mitt arbete. Ja, vi kompletterar varandra helt enkelt. Han ger mig stöd i det arbete jag varje dag måste uträtta för att hålla fokus på att inte falla tillbaka i missbruk och kriminalitet.
Ja, det är härligt med den omedelbara enkla terapin. Den ögonblickliga förståelsen av de enkla saker som tidigare varit så jävla svåra, komplicerade och fullständigt omöjliga att förstå. Det räcker med en blick och en liten gnutta positiv energi för att förstå att; Vafan, va de så jävla enkelt?!
Exkriminell/Techno
