Kriminell . org

Denna text skrevs med anledning av ett samarbete med Jens Lapidus för dennes hemsida. Jag valde att intervjua fem personer anonymt. Jag har naturligtvis frågat de intervjuade om deras samtycke till publicering av texten på bloggen.

För ordningens skull bör jag nämna att den anonyma person jag här intervjuat numera tillhör organisationen; X-cons.

Jag är född i mitten av 70-talet och uppväxt med en alkoholiserad mor som dessutom var amfetaminist. Mina föräldrar skiljde sig när jag var ett år, anledningen var att hon hade återupptagit sitt missbruk.

   Morsan och jag flyttade till ett miljonprojektområde och hon fortsatte att missbruka, både alkohol och amfetamin. Jag fick klara mig mycket själv, ibland tog snuten morsan och det kunde hända att jag fick sova i trappuppgången. När jag var sex år plankade jag på tunnelbanan in till sta´n, där gick jag omkring och fick lära mig hyss av äldre kamrater som tog hand om mig.

   När jag var liten var morsan ihop med olika killar. Jag såg en del riktigt otäcka saker, ett par av de händelserna har satt sig djupt i mitt minne. Bland annat att två av de som hon umgicks med blev mördade. Vid det ena tillfället såg jag till och med spåren av mordet. Jag såg aldrig den döde, de han stoppa mig innan, men han låg död bakom soffan i vardagsrummet och jag såg en jävla massa blod.

   När jag var sex år började jag elda. Jag tände eld på morsans kompis hus. Då försökte socialen ta mig, men morsan gömde mig hos morfar. Socialen hittade mig till slut och då vart jag placerad hos en fosterfamilj. Där var det väldigt tufft, de hade två egna barn och för mig var det speciella regler som gällde, jag var ju okontrollerbar.

   De gav mig ingen kärlek och inga egentliga förebilder. Jag fick helt enkelt försöka överleva och fortsätta att försöka ta hand om mig själv.

Efter ett tag kom farsan och hälsade på, han tyckte att det var för jävligt att jag hade det så svårt så jag fick flytta hem till honom och hans familj. Helt plötsligt släpptes alla hårda regler, jag fick en familjetillhörighet och två systrar.

   Skolan började gå ganska bra, det var lite bråk och jag uppträdde väl lite hotfullt så de andra ungarna lät mig vara ifred.

   Spriten kom in i bilden när jag skulle åka och hälsa på morsan, hon höll ju fortfarande på och söp och knarkade. Jag fick tag på sprit och söp till rejält, den fyllan varade i fem dagar och jag tyckte om det. Det vart totalt ohämmat och jag tyckte att jag hade hittat min grej, det var detta som gällde liksom.

   Sedan fortsatte supandet, det blev öl och sprit varje helg med mina nya vänner och ofta blev det slagsmål. Jag var ju stor och stark och tyckte det var kul.

   Jag träffade ett annat gäng som höll på med hasch och en av killarna i det gänget hade närapå en exakt kopia av min barndom. Vi blev bästa vänner. Skolan fortsatte att gå relativt bra jag var säker, verbal, välklädd och såg bra ut. Kläderna, det var märkeskläder som gällde, snodde vi i butikerna runt skolan och sålde till skolkamrater.

   En dag kom jag in på krogen för första gången, jag var bara 15 år, där satt jag och söp mig dyngrak. När jag skulle åka hem kom jag i bråk med busschauffören och bussen körde rakt in i en bensinmack.

   Dan därpå kom polisen till skolan och jag torskade. Det vart ett jävla liv på farsan och hans fru krävde att jag skulle få hårdare regler. Det uppstod en konflikt mellan honom och henne, det slutade med att jag vandaliserade mitt rum. Farsan satte mig i bilen, vi skulle till morsan som då bodde i södra Sverige det var där jag skulle bo. Grejen var ju att hon fortfarande missbrukade och det slutade med att jag satte i gång för fullt. Jag träffade nya polare och vi gjorde ett personrån. Det var en gubbe i fina kläder som var full och det slutade med att vi misshandlade honom.

   När vi satt hos polisen fick jag reda på att jag inte skulle komma ut i frihet, utan jag skulle placeras på en institution. Min situation skulle utredas, åtta veckor sa de att det skulle ta men jag var där i över ett år. Jag var svårplacerad men till slut hittade socialtjänsten en utbildning som jag skulle få gå. Två årig målarutbildning, målare skulle jag bli och det blev jag också. Idag är jag jätteglad för att jag har ett yrke.

   När jag var på institutionen fick jag lära mig av mina polare där, hur man skulle begå lite mer avancerad brottslighet än den jag hade begått. Det var en skola i brott, så jag fick den utbildningen också.

Efter målarutbildningen fick jag min första egna lägenhet. Det var ju perfekt för då hade vi någonstans att vara. Jag hade inte lagt av helt med kriminaliteten under utbildningen, men nu blev det värre.

   Jag började med amfetamin och tog en hel del ”fludder” Rohypnol och sådant. Jag träffade på en människa som hade tillgång till större mängder amfetamin och hasch. Jag började sälja åt honom och knarkandet tog ytterligare full speed framåt.

   Jag höll på med annan kriminalitet också och en gång gjorde jag ett butiksrån, där högg jag ner en kille och han vart illa skadad. När jag satt häktad fick jag i alla fall tillfälle att tänka igenom min situation och jag kom fram till att det liv jag levde inte var hållbart. Jag gick loss på rättegången och mina föresatser när jag satt häktad försvann direkt, det blev full fart tillbaka i kriminaliteten samma dag jag släpptes.

   När jag var 19 år började jag injicera amfetaminet. Jag var redan torsk på alkohol, ”fludder” och hasch, nu blev det amfetamin också allt i en enda röra. Jag fick kontakt med en annan langare som hade tillgång till jävligt mycket amfetamin och fick börja ”kränga” åt honom. Det blev ganska stora mängder och jag fick en hel del pengar. Det blev så att jag började beväpna mig och för att skydda mina intressen tyckte jag att vapenskrammel var ett bra sätt.

   Efter ett tag visade det sig att jag var andra ledet från grossisten och en av mina langare hade en skuld till honom. Det blev en jävla soppa av den historian och jag fick rädda honom genom att köpa hans skuld. Detta skedde vid ett möte där jag fick förklara mig för grossisten och vid detta möte lyckades jag haspla ur mig att jag var ovän med en till det gänget närstående person. Jag sa nåt i stil med ”att den där jäveln ska jag ta mig fan ta och skjuta”. Ja det vart ju inte ett lyckat samtal och det blev ett nytt möte där jag kände mig så pass trängd, det utbröt skottlossning och där jag försökte skjuta en av dem. Snuten kom och alla skingrades. Jag klarade mig den gången.

   När jag senare torskade fick jag under förhören reda på att polisen haft span på mig under en längre tid och att de misstänkte mig för grov brottslighet med anknytning till kriminella MC-gäng. När jag satt inne bestämde jag mig för att lämna trakten där jag hållit på med min brottslighet. Jag bestämde mig också för att betala av alla knarkrelaterade skulder jag hade.

   Jag hade också fått en kontakt med en heroingrossist så jag fick börja åka och hämta heroin åt honom. I den vevan började jag också att injicera heroinet och efter ett tag började jag sälja.

   Jag åkte fast igen och när jag satt inne så fortsatte jag med försäljningen, plitarna märkte att det började runt mig och försökte hela tiden få mig fast. Det vart isolering, knall, ut på avdelning, isolering, knall och våld på anstalterna. Det vart en jävla soppa.

   Då tyckte jag att jag gjorde mina val. Det var en tuff miljö på de kåkar jag satt. Men det var ungefär som att vara ute, ”en dag på jobbet liksom, den gamla vanliga storyn”.

   Jag muckade i alla fall och farsan kom och hämtade mig, jag skulle få bo hos min syster. Han skjutsade mig runt till de jag skulle besöka. Det var socialtjänsten, arbetsförmedlingen och övervakaren, sist körde han till systembolaget. När jag satt inne bestämde jag mig för att nu fick det vara nog… med amfetamin. Allt annat kunde jag fortsätta med men amfetaminet det var den drogen som jag tyckte var farligast för mig, så den skulle jag inte ta nåt mera. Men alkohol var okej tyckte jag.

   Ja, det slutade ju illa förståss. Redan samma dag som jag muckade söp jag mig kanonfull och hamnade i bråk, höll nästan på att slå ihjäl en lirare. Jag klarade mig undan och fortsatte som om inget hänt. Jag söp varenda jävla dag, bodde hos syrran i hennes källare med egen ingång. Under ett års tid bodde jag där och tyckte att jag skötte mig. Men jag söp som ett svin och eftersom jag inte gjorde något kriminellt, var det ju ett lyft tyckte jag.

   En dag bestämde jag mig för att köpa lite hasch, det tog bara en timma så satt jag med kanylen i armen och injicerade heroin.

   Jag träffade på en bekant som hade bra tillgång och det ena ger det andra, ganska snart var jag inne i värsta missbruket igen. Heroinet har tagit över och för att klara mitt eget och tjejens behov måste jag sälja för minst 5 000 kr per dag.

   ”Så där rullade det på år efter år med kortare fängelsestraff, psyket, LVM och behandlingshem. Det är ungefär så en heroinists vardag ser ut. Det är ett ekorrhjul som snurrar snabbare och snabbare. Det var en enda röra och de sista tio åren gick lika snabbt som jag knäpper med fingrarna, så här ”Knäpp…””.

   På den sista behandlingen jag var på fick jag kontakt med KRISare, som också gick på möten i självhjälpsgrupperna AA, Na och DAA. Dessa människor berättade för mig om KRIS och på den vägen är det.

   Utan KRIS gemenskap och gemenskapen som finns i självhjälpsgrupperna hade jag inte klarat av att hålla mig ärlig och drogfri. Det har gått över två år och jag fixar en dag i taget.

   Nu ska jag gå på min sons första fotbollsträning, jag köpte fotbollskor åt honom förra veckan och han har haft dom på sig varenda dag.

   Idag är det jävligt gott att leva, att försöka hjälpa andra som är i samma situation som jag en gång befann mig i. Den erfarenhet jag har i dag kan ingen läsa sig till på universitet eller högskolor. Jag har idag användning av mina erfarenheter och kan ge ett trovärdigt intryck till dem som jag försöker hjälpa.

Och det fungerar en dag i taget.

Kriminellorg/Exkriminell